Du som följt min blogg vet att min mor insjuknade i september och fick diagnosen ändtarmscancer i december 2009. Därefter strålades mamma 33 gånger. Men redan efter 8 strålningar kollapsade hennes kropp.
Mot alla odds klarade sjukvårdspersonalen på onkologen avd.4 hennes liv. Den 29 april skickades mamma till Högsbo rehab och den 7 maj hämtade jag hem henne till oss på Tjörn. Den 8 augusti var det hemfärd.
Under hela tiden efter strålningstillfällena har hon blött ur tarmen och haft ont. I oktober förra året lades hon in på onkologen och det gjordes en misslyckad rektoskopi, men det skickades remiss till Östra Sjukhuset för ett nytt försök. Mamma återvände till sin bostad. ( Det kom aldrig någon respons från ÖS på remissen)
Den 18 december hämtade jag mamma hem till oss. Från oktober till december 2009 klagade mamma på att hon var så svag i benen. Jag var övertygad om att det var på grund av blödningarna ur tarmen, som är vanlig efter strålbehandling, och att Sahlgrenskas onkolog kontrollerat mamma medan hon låg inne i åtta dagar i oktober. Så var inte fallet! Nu har mamma en lever som snart kommer att kollapsa på grund av att den är fylld med metastaser, vilket betyder att min mor väntar på att döden ska komma och befria henne.
Nu ställer inte bara sig min mor den eviga frågan, utan även vi i resten av familjen: Tänk om onkologens ansvariga läkare hade kontrollerat mamma i oktober. Tänk om de redan då sett att något var på gång, hade de då kunnat räddat henne? Hade hon då kanske fått tio år till? Nu är min mamma 77 år och enligt dagens samhälle är det inte speciellt gammalt. Innan min mamma drabbades av cancer var hon alltid aktiv, älskade att hålla på i vår trädgård, promenera och allt som gör en glad i livet. Vi kommer självklart aldrig få ett svar på: Tänk om, men frågan gnager på min mor och jag förstår det, för den gnager i oss också!
Jag har valt att berätta detta av en anledning och den är, att innan min mamma blev cancersjuk hade jag ingen kunskap om hur cancervården ser ut, och nu kan jag säga att det som vi kallar cancersjukvård i Sverige är något som i vissa fall borde delas upp i två ord, sjuk...vård... och är det så att vår kunskap kan rädda någon annan, som inte kommer att behöva ställa frågan: Tänk om, så känns det mycket bra.
Det som varje person måste göra, som misstänker eller får ett svar på att det är cancer är, att dels läsa på om sin speciella cancer och därefter ställa krav på läkarna, gärna skriftliga svar på varför de exempelvis hellre vill behandla med strålning och inte göra en stomioperation, när det gäller tjocktarms, mag-eller ändtarmscancer. Eller varför de hellre sätter in cellgifter och inte strålning. Ställ krav på att läkaren före behandling ger klara besked. Vad kan hända under behandlingen? Vilka biverkningar kan jag få?
Jag känner det som om att många läkare måste ge mer av svar och engagera sig än, att bara tänka på själva medicineringen. Utöver allt detta måste svenska medborgare inom snar framtid få förtroendet att själva söka sig sin specialist. Det måste bli slut med inkompetensen på vårdcentralerna och remissflaxandet! Vi måste våga ställa krav på läkarna! Om du får hem en kass rörmokare, är det inte hela världen, men det kan bli en livsavgörande skillnad om du får en kass läkare!
Ps. Tack till alla som redan skickat mig värmande ord och omtanke.Ds.
Ramona
Dyrbar kärlek, Iskall hämnd, Mord i Skärhamn, Lyckohjulet och också Mord under Tjörn Runt, finns nu som ljudböcker och i samtliga är jag uppläsare.
Alla böckerna finns också som e-böcker för dig med läsplatta eller Ipod, dator m.m.
Naturligtvis kan du också låna dem via biblioteket!
Adlibris
Bokus
Bokia
Muntligt
Load2hear.
Mobook
