Och att det är just en lagstiftad pappaledighet som kommer att öka jämställdheten mellan männen och kvinnorna, och då förmodar jag att det är pengar vi pratar om. Lika mycket pengar ska uppenbarligen skapa jämställdhet.
Mammors barnledighet, som ibland sträcker sig upp till tre år om de får två barn inom samma tid, gör ju per automatik att om den mamman arbetar på en dynamisk arbetsplats kommer inte hon att hänga med i samma takt som de kolleger som befinner sig på arbetsplatsen under samma tid. Logisch!
Men nu undrar jag, är det någon som har forskat på hur barnen mår om de får mindre tid med sin mor och större med sin far?
Är det egentligen vettigt att kvinnor och män som står mitt i karriären skaffar barn? Är det en mänsklig rättighet att ha både karriär och barn samtidigt?
Jag lyssnade på P1:s program "Kropp & Själ" häromdagen som handlade om de som frivilligt avstår från att skaffa barn. Och inte alls förvånansvärt var det de kvinnor som sa nej tack till barn som blev mest ansatta av, lika väntat, andra kvinnor. Män som avstår, blev nästan aldrig ifrågasatta för sitt beslut.
En sak som jag tyckte var intressant som en av kvinnorna sa i programmet: "Jag får alltid frågan: Varför jag valt att inte skaffa barn, men egentligen tycker jag att det är jag som ska ställa frågan: Varför har du valt att skaffa barn?
Och det hade onekligen varit en intressant fråga att ställa till alla föräldrar: Varför har ni skaffat barn?
En del svar ligger i det som kallas "normen" det vill säga samhället förväntar sig att i en viss ålder skaffas det barn och dessutom finns det hos många också en biologisk och hormonell längtan efter att reproducera sig. Men faktum kvarstår när det gäller jämställdhetsfrågan: Är påtvingad lagstadgad pappaledighet något som verkligen främjar barnen eller är detta något som enbart främjar de vuxna?
Några svar på det?
Ps. Kan i detta sammanhang inte låta bli att rekommendera boken "Hur mår egentligen våra barn" av Christian Sörlie Ekström, som också finns som e-bok. Ds.
Ramona
