Uppdrag granskning, granskade inte andra sidan av myntet. Varför?

Som alla vet har allting två sidor, men i Uppdrag gransknings reportage om Vellinge var det viktigaste bara den ena sidan. Inte bra!

Sedan en längre tid har jag följt Merith Wagers blogg, där "miggorna" får lov att skriva anonymt om sin vardag om hur det är att följa de regler som slagits fast av politiker och överlämnats till tjänstemännen på Migrationsverket. Rubriken har "orealistiska journalister" och när det gäller asylrätten i Sverige har de bevis för att den utnyttjas. Om journalister och politiker vill dunka in i svenska folket att de ska se positivt på "flyktingpolitiken" måste asylrätten värnas och inte missbrukas, som den har blivit och fortfarande blir dagligen. I det här reportaget, av SVT fick säkerligen Sverige Demokraterna ytterligare vatten på sin kvarn. 

Vissa journalister vill gärna vara "politiskt korrekta" och på SVT visa upp orättfärdiga förhållanden, men då är det nödvändigt att visa upp båda sidor av myntet, annars kan det aldrig bli trovärdigt. Man ska inte tro att media å ena sidan kan visa upp en bild och sedan när det passar, visa upp en annan. Däremellan finns ingenting! Världen är inte svart eller vit. Den är fylld med nyanser av alla slag. Det var som den unga tjejen, boende i Vellingby sa, i slutet av programmet när hon fick frågan om hon var rädd för flyktingar = Ja, lite rädd är jag nog, för jag har ju aldrig träffat nån och den enda bilden av flyktingar jag har, är den jag har fått genom media.    

Ja, och den vet reda hur den ser ut. Bilbränder i Rosengård. Brandbilar som attackeras av ungdomar i Rosengård. Dödskjutningar i Rosengård. Behöver jag fortsätta? Var finns de glada och positiva artiklarna om ungdomarna i Rosengård?

När kommer det en riktig diskussion som inte varar i 30 minuter? För Sveriges flyktingpolitik tar betydligt längre tid att lösa än en futtig diskussion på ens 60 minuter. Den skulle ta minst ett år, säkert många fler!

Ramona

Har du en läsplatta? Då kan du låna eller köpa mina e-böcker, som har börjat bli riktigt poppis. Jätttekul! här på Elib.se

Nedan kan du klicka dig fram till näthandlares erbjudande av mina samtliga böcker:

Adlibris
Bokia
Bokus
CDON

Kulturjournalister missar sitt ansvar.

Du som läst rubriken och redan nu är förbannad ska absolut fortsätta, medan du som känner att det drar i mungiporna i himmelsk riktning, kan luta dig tillbaka och känna att du har gjort rätt.

I dagarna har DN meddelat att de håller upp exitdörrarna för cirka tjugo kulturjournalister. Det har funnits femtio och dessa ska nu ner till trettio personer.

Och naturligtvis blir det ett biodlingssurr på alla andra kulturredaktioner.

Igår spelade jag in Debatt på SVT, eftersom jag och min man tycker bättre om Mästarnas mästare, men vi är också intresserade av kultur, och den kultur vi är intresserade av är bokbranschen.

Nåväl, Göran Greider var inbjuden, (var är han inte inbjuden i dessa sammanhang?) och likväl hans motpol Göran Hägg. Även en del av andra medier, minns inte alla namn. En kulturjournalist från DN, som inte trodde sig få ha jobbet kvar, var också med.

Ett ord som ofta upprepades var "kvalité". Det är viktigt att kultursidan blir av hög kvalitét, sa alla som i ett eko. Men det är här jag känner vibbar av det lilla abret, vem bestämmer det vad som är kvalité? Gör jag som läsare det eller?

En del verkar vilja drömma sig tillbaka till mediavärlden på 1960-70-80- talet, när Sverige var som blek kopia av DDR. Det fanns ett fåtal tidningar, som satte dagordningen, även inom TV och radio. En del unga fattar inte att vi ända fram till 1989 bara hade två tv-kanaler, fyra radiokanaler och alla ägdes av staten. Milde himmel vilken indoktrinering det var på den tiden.

Förresten nu har jag kommit bort från vad jag menar med "missat ansvar". Jo, så här är det serru, idag finns det ett dagligt utbud av kultur, (och med kultur menar jag allt som omfattar detta "fina" ämne, såsom filmer, shower, dokusåpor, musikvideos, e-böcker och allt annat du kan hitta på nätet) . Jag använder mig av Google, eller så får jag tips från mina Facebookvänner, som jag har i mängder. Jag får massor av tips genom ABF, eller helt enkelt vänner som sett eller hört något som de tror jag kan vara intresserad av.

Därför behövs det en ny slags kulturjournalister, sådana som är villiga att tänka nytt och fräscht, som inte fastnat i typsnittet från tidigt 70-tal. Fattarú vad jag menar?

Dom kulturjournalister som är medvetna om förändringarna, gillar läget, kommer att bli ännu bättre och det huvudsakliga är inte att svänga ihop en recension, som för att kunna läsas och förstås, måste öppnas med dyrk. Det går så väldans bra att uttrycka sig på ett enkelt och fullt begripligt vis. Man behöver inte slå någon i huvudet med bokstäver, enbart för att denne ska känna sig mindre bildad. Förresten så är inte hög kulturell utbildning detsamma som intelligens. Stapla bokstäver gjorde de flesta redan som barn, och hur svårt var det tycker du?

Så välkommen in i den nya kulturvärlden, följ bara skylten!

Ramona

Har du en läsplatta? Då kan du låna eller köpa mina e-böcker, som har börjat bli riktigt poppis. Jätttekul! här på Elib.se

Nedan kan du klicka dig fram till näthandlares erbjudande av mina samtliga böcker:

Adlibris
Bokia
Bokus
CDON