Senaste teve-intervjun 2015

torsdag 28 februari 2013

Alltså... Jan Guillou... är karln som nästan alltid är i vägen... :)

Tusen tack till alla er läsare... men Jan Guillou är i vägen... :)


Ramona

Sjukvården-bäst eller pest var Karlavagnens tema igår

I dag den 28 februari är det två år sedan vi följde mamma till sista vilan i Marcus kapell.

Och gårdagens program i Karlavagnen handlade om Sjukvården- bäst eller pest? Programledare Johanna Linder.I slutet av programmet var det en man som ringde och berättade om hur hans mamma drabbats av cancer och hur han fick kämpa, ta ledigt från jobbet, allt för att inte sjukvården gör vad den ska, nämligen hjälpa!

Inte så att sjukvårdspersonalen gör vad de kan, nej inte alls, de sliter arslet av sig. I stället är det landstingspolitikerna, som sitter och nöter ut stolarna som är bovarna i dramat. De sitter med budgettabeller och räknar kronor och ören.

Hur kan det komma sig att vi har råd att köpa nya jävla JAS-plan för miljarder, men inte har råd att ge våra gamla och unga den sjukvård de förtjänar? Nån som kan svara på det?

När jag skrev "Hämnaren från Tjörn" är en av gestalterna i boken Olivia Sandell, ensamstående mamma med två barn, och allt det som Olivia tvingades uthärda inom sjukvården, när hon fick beskedet att hon fått cancer, var exakt samma som min mor.

Varför tror du att jag mördade överdirektören från Försäkringskassan i boken?

Ja, jag behöver skriva av mig och det är vad jag gör i mina deckare. Och hur märkligt det än kan låta är just skrivandet som får mig att lugna mina upprörda känslor.

Lyssna på Karlavagnen och förfasas över hur svensk sjukvård INTE fungerar, men tänk på att det inte är personalens fel, utan landstingspolitikerna, regering och riksdagspolitiker som är de skyldiga. Och det värsta är att INGEN behöver ta ansvar! INGEN!

Vila i frid lilla mamma ♥♥♥


Ramona

söndag 17 februari 2013

Adjö Mellanläggspapper! Jag kommer att sakna dig!

I alla år har detta papper funnits, men nu har det utgått ur ICA:s sortiment. I andra mataffärer tror jag inte ens att det finns, eller?

Hur någon väljer att ta bort den här varan och tänker, begriper inte jag.

På Almö Livs på Tjörn säljs varje dag färskt bröd och till detta har de en helt suverän brödskivarmaskin. Med denna fiffiga maskin köper jag tre till fyra bröd, ( jag älskar ett speciellt surdegsbröd fyllt med aprikos, russin och äpple). Jag lägger brödet i maskinen och vips får jag perfekt uppskurna skivor.

När jag kommer hem, har jag bakplåtspapper och mellan varje skiva lägger jag Mellanläggspapper. In i frysen! Detta förfarande gör att jag varje dag har färskt och färdigskivat bröd. Ja, jag vet, Pååls har också färdigskurna limpor och dylikt. Men fabrikstillverkat bröd är inte detsamma som från ett litet bageri. Inte för mig i alla fall.

Därför är det med sorg i blicken jag säger farväl till dessa små pappersunderverk. Nu får jag istället köpa bakplåtspapper och klippa rutor. Mycket besvärligare för mina händer. Och är det någon som vet mer i detta ärende skriv och berätta!

Tack för kommentarer! Jag har löst problemet med att köpa bakpapper, det bruna som glider så ini helvete, och klipper det i i bitar som passar! ♫♪♫♪

Ramona

lördag 16 februari 2013

Envis som en åsna? Ja, annars skulle det inte funka!

Ibland funderar jag över varför jag inte bara lägger mig ner, drar täcket över mig och ligger kvar år ut och år in...

Jag brukar inte klaga, är egentligen inte mycket för det, men så kommer det dagar när kroppen är allt annat än min kompis. När varje del av skelettet gör allt för att pina mig lite extra. Idag är en sådan sketen dag.

Men innan dagen är slut kanske, kanske jag är på bättre humör. Så har det ju varit hittills. Och jag är privilegierad med att ha en bubbelpool, som jag kommer att använda mig av idag.

Tills dags datum har jag skrivit nio böcker. Helt otroligt när jag tänker på det ibland. Och dessutom håller jag faktiskt på med den tionde, vilket också är en kriminalroman. Och tack vare Mia Raunegger kom jag i kontakt med en fantastisk kvinna, Judith Bourque, som i sin tur översatte min första deckare, Dyrbar kärlek, till engelska och nu säljer den på Amazon över hela världen, och även Kobobooks. Jag ser att människor köper boken, men jag vet inte vilka. Känns också märkligt att fundera på ibland. Så visst har jag mycket att glädjas åt. En härlig make, en go hund, fina vänner, men när man har ont och inte kan göra något annat än att knapra piller, och det ändå inte blir bättre sjunker humöret och livskvaliteten.

Och det är i dessa stunder som jag kommer på mig att vara som en åsna. Något så förbannat enveten att jag måste le åt mig själv. Är kanske något jag varit i ett tidigare liv, en åsna alltså!


Och bilden nedan visar också en del av min humor.
 










Att hitta något att skratta åt när det känns som jävligast!

Ramona

onsdag 13 februari 2013

Alla Hjärtans Dag!

 Önskar alla en härlig, glad, kärleksfull och omtänksam Alla Hjärtans Dag!

Ramona







Ramona

Sjöwall- Wahlöö har aldrig varit min inspirationskälla

Maj Sjöwall har fått Lenin-priset på 100 000 skattefria kronor som är instiftat av Varberg-hotellägaren (med Leninbadet) Lars Diding.

" Det delas ut av Jan Myrdal, den politiska blamagens mästare, felbedömningarnas konung och tankeförbistringens jätte, på Varbergs teater den 13 april". Slut citat.

Ovanstående är en del av artikeln som en av mina favoriter skrivit: Kjell Albin Abrahamson. Och den kan du läsa i sin helhet här!

Jag har läst flera av Kjells böcker, bland annat" Polen, diamant i aska", vilken var helt underbar. Rolig, underhållande och lärande, för den som vill veta mer om de forna Östländerna som satt i Lenins grepp!

Som sagt, jag har aldrig inspirerats av Sjöwall- Wahlöös deckare. Har inte läst en enda av böckerna, däremot gillade jag filmen " Mannen på taket". Tyckte det var första gången som Sverige lyfte i filmbranschens genre deckare...

Mina idoler har alltid varit John Grisham, Elizabeth George, Sidney Sheldon, Steven King och Caroline Graham.

Och ja, jag håller fullständigt med Kjell. Priset är dränkt i blod!

Ramona

måndag 11 februari 2013

Expedition Robinson i Sverige var den första tegelstenen i ett hat-bygge som byggt hatmuren....

Minns du den första Expedition Robinson? Den gick i Sveriges Television 1997 och pågick i samma kanal fram till 2003. Helt plötsligt kom ett program i TV där det blev legitimt att prata skit öppet om en person i teve på bästa sändningstid och att rösta ut någon du inte gillade.

Han som kom på den här serien heter Charlie Parsons och faktum var att ingen i Storbritannien trodde på idén. Men Strix Television gjorde det och blev först i världen med att producera programmet. Bakom Strix på den tiden stod bland andra Robert Aschberg. Han var en av grundarna till Strix och nådde succé med just det programmet.

Sinisa Savija var den första i världen som deltog i programmet Expedition Robinson och som efter att ha blivit först i världen med att bli utröstad tog sitt liv genom att lägga sig på pendelspåret. Behöver jag berätta om hur många spaltkilometer det skrevs om programmet? Efter att Expedition Robinson gjorde entré i mediavärlden kom det ena såpprogrammet efter det andra. De fullkomligt staplades på varandra.

Och idag tror jag knappt någon ens har räkningen på hur många de har varit eller är.

En del har gjort sig en strålande karriär genom dessa såpor, andra har förstört sina liv, men produktionsbolagen har skrattat hela vägen till banken.

Har Robert Aschberg samvetskval och stöttar Expo på grund av det här? Inte vet jag, men ingen har ställt frågan, så vitt jag vet.

I samband med att dockusåporna gjorde sitt intåg i svensk television ville produktionsbolagen ha uppmärksamhet och det i sin tur betydde reklamintäkter, vilket gjorde att media skrev artiklar efter artiklar om bröstoperationer, våldsamma gräl, otrohetsaffärer, snabba grundlösa förlovningar och slagsmål. Som de älskade slagsmål...

Ni minns väl Robinson -Robban som gjorde allt för att bli återanvänd i media. Han och en tjej fejkade en våldtäkt, allt för att bli omnämnda i media. Och det lyckades. Dessutom var han en av dem som fick vara med i den slutliga uppgörelsen av Expedition Robinson. Ja, och på den vägen är det. Hatet lät inte vänta på sig. Det var en tsunami av hat som vällde över de flesta dokusåpa artister. De kallades B-skådisar eller C-kändisar. Men en och annan bloggare blev uppmärksammad i gammelmedia och därmed var succén ett faktum.

De flesta inom dagens media med makt har klättrat uppför en stege. Ibland hade stegen en stinkande massa men det hindrade inte klättrandet. Peter Settman och en del av hans vänner startade ett sms-låneföretag som plockade in tusentals med kronor och han gnussade gulligt med SVT:s VD Eva Hamilton på bästa sändningstid i det populära programmet Utse Sveriges bästa dansband. Och visst är Peter Settman duktig som programledare, men det frångår inte att han sög ut andra mindre lyckade människors önskan genom sms-lån med flera tusen procents ränta på lånen.

I Sverige i dag finns en mängd människor som känner varandra och inte minst känner de till deras svagheter och klavertramp. Det är lite som i en maffiafamilj. Du vet vem du talar med och vem du gör affärerna med.

Idag står många journalister i talarstolar runt om i Sverige och pratar om näthatet och hur fruktansvärt det är, men de glömmer en väldigt viktig sak, nämligen att de själva varit en bidragande orsak och till och med uppmuntrade det. Man kan om man vill kalla det för okunskap, men hat är alltid hat i vilken skepnad det än gör entré.

Nu vill många journalister skyffla över ansvaret på Avpixlat eller Sverige Demokraterna och det är att som att dammsuga utan munstycke. Man sopar skiten under mattan och hoppas att det inte syns...

Ställ hellre frågan varför så många människor behöver en bloggsida som Avpixlat, där de kan vara anonyma och många vill rösta på ett parti med namnet Sverige Demokraterna och varför skriver anställda på Migrationsverket under anonymitet på Merit Wagers blogg? Varför är alla så rädda? Den frågan är fan så mycket viktigare. Det är som att ha problem med avloppet, kasta i en Panodil och hoppas på att det löser sig. Det kanske det gör tillfälligt, men man måste, om man vill lösa ett problem, gå till botten med det och därifrån ta tag i det. Och det har jag inte sett någon chefredaktör eller annan journalist med makt våga ta i än så länge. Är journalisterna rädda? Och om de är rädda för vad är de rädda i så fall?  

Ramona


fredag 1 februari 2013

Näthatet startade på riktigt med Alex och Calle Schulmans så kallade "humor blogg" 1000apor. Och större delen av Sveriges mediaelit applåderade!

Ja, det skulle man inte kunna tro om man idag läser olika journalisters förbannelse över näthatet. Att de själva är skuld till att näthatet fick fäste, blomstrade och fortfarande blomstrar likt maskrosor verkar inte finnas på agendan.

Men läs här så kan du se hur det började!

Med Alex och hans bror Calles blogg "1000apor" bröt de ny mark. Smart av dem, och smartast var det av Alex som gjorde sig ett namn. Men hur blev resultatet egentligen?

Ja, idag har vi det som benämns som näthat och ingenting är tillräckligt hatisk eller kränkande nog, så till den milda grad att unga människor mår så dåligt när de blir utsatta att de funderar på att ta sina liv.

För inte så länge sedan satte sig Sveriges chefredaktörer för dags- och kvällstidningar ner vid det runda bordet och slet sitt hår över hur de skulle hantera kommentarsfälten som bubblade över av hat. Slutligen kom de fram till att en sak: Vi stänger ner dem! Till och med Newsmill släckte ner sitt kommentarsfält, även fast PM Nilsson ansåg att kommentarerna lyfte läsandet av sidan. Ja, så det kan gå.

Samtidigt gick Alex Schulman vidare efter att ha tvingats stänga ner sin och broderns så kallade "Humorblogg" 1000 apor och fick istället arbete som krönikör på Aftonbladet. Den chefredaktören var inte dummare än att han insåg att med Alex popularitet som näthatare skulle han kunna tjäna pengar på honom.

Under en period tycks Alex lyckats plita ihop en bok, "Skynda att älska" döpte han den till, och det är en strof ur Höstvisan, som jag älskar. Att läsa hans bok skulle aldrig falla mig in, eftersom jag gynnar inte människor som tjänar pengar på att förnedra andra. Under perioden som boken låg på bokdiskarna intervjuades Alex i radio och TV och visade upp ett gosse-oskuldsfullt ansikte med närmast blyga drag. Hade varit intressant att läsa Alex Schulmans kontrakt med Bonniers, som gav ut boken.

Nu är den "gullige och rare" Alex Schulman i blåsväder igen. Han och den unge pojke som stod för omslaget på boken, Sigge Eklund, har något slags poddradio program och Alex kan inte låta bli att visa sitt rätta ansikte och det som kommer ur hans mun är också äkta vara och får en att må illa, om man har en sund inställning till människor och att visa dem respekt.

Sponsorn till detta poddradio program har fått nog och drar undan födkroken för Alex och Sigge, och vi får väl se om det finns någon annan som nappar på den elaka och blodiga krok som Alex så gärna slänger ut. För inte heller Alex Schulman kan leva på tack ska du och boken kanske inte gav honom de inkomster han hoppats på.

Här finns tidigare inlägg på min blogg om Alex Schulmans framfart.

Alex 1

Alex 2

Alex 3

Jag måste sluta skriva om Alex Schulman. Det fattar jag nu!

Det borde inte vara lönsamt att hata, vara elak, ljuga och att förnedra andra människor. Men i Sveriges media tycks detta vara lönsamt och då är det inte så noga längre!

Ramona




Swedish Crime Novel Precious Love