När jag påbörjade att skriva
"Ändhållplats Sverige" var året 1997, och mycket av min släkthistoria var höljt i dunkel.
Och som jag skriver i boken: Släktforskning är inte en rättighet, enbart en möjlighet, stämmer överens för mig.
Eftersom jag är född i Sverige, Borås 1956, och mina föräldrar föddes i Warszawa respektive Rostock, finns det inga sparade dokument från deras förfäder hos Mosaiska församlingar eller i kyrkoböcker. Efter kriget var de flesta städer, inklusive Warszawa och Rostock sönderbombade och det var spillror kvar av det mesta.
Boken kom ut först 2011, och detta tack vare att min älskade lilla mamma (
gick bort i cancer februari 2011) öppnade sig och orkade berätta om min far, sin egen uppväxt och delar av min släkt. Jag fick också hjälp av att SÄPO öppnade upp sina arkiv och att mosaiska församlingen gjorde detsamma.
Åren gick och när jag 2017 påbörjade min verklighetsbaserade trilogi "
Kriminalkommissarie Leah Quiller skipar rättvisa två gånger" av ilska över den aldrig sinande strömmen av överfallsvåldtäkter och gruppvåldtäkter som var ett helt nytt scenario i Sverige, (
visst har det förekommit men inte alls i den utsträckningen) hade jag sett att det gick att skicka in ett dna-prov till ancestry.se och därmed kanske få reda på fler släktingar.
Jag var skeptisk till hur detta skulle fungera, men nu vet jag att det fungerar. Häromdagen fick jag på messenger ett meddelande av en kvinna vid namn Stefanie, och hon undrade om jag och Jetka var släkt och på vilket sätt.
Eftersom Facebook stängt av mig, för att kritisera skrikande hysteriska radikala muslimer, i trettio dagar kan jag inte svara på messenger, eller gilla eller kommentera eller göra egna inlägg på Facebook, men som tur är har sidan ancestry mejl-funktion och därmed kunde jag svara på frågan där och ge Stefanie min mejladress.
Mycket riktigt, Stefanies mormor, Jetka, var min faster, och Stefanies mamma, Lita, är min kusin och de bor i Seattle USA. Så nu har vi kontakt. Och det är lite av ett pussel när det handlar om mina judiska släktingar. Alla med vettet i behåll känner väl till förintelsens historia och dess följder, vilket resulterade i att de som överlevde inte alltid angav sin rätta identitet i sitt nya land.
Det gjorde ingen av min fars syskon, varken Jetka eller Carol, och inte heller min far när han anlände till Sverige 5 januari 1947. Alla var livrädda just för att de var judar. Ingen ska tro att judeförföljelsen upphörde som genom ett trollslag enbart för att Hitler tog sitt liv, den ynkliga parasiten, eller för att det Tyska Riket föll ihop som ett korthus. Nejdå, då som nu fanns och finns det judehatare, och i Sverige har de aldrig varit så många som nu, efter andra världskriget, eftersom vi tagit emot alldeles för många människor från Mellanöstern, där de med modersmjölken uppfostrat att den enda bra juden är en död jude och att Israel inte existerar.
Nåväl, nu har Stefanie och jag börjat pussla för att Lita, hennes mamma, nästan inte fick någon information av sin mamma Jetka, om hur hon tog sig till USA, vad hon gjorde under andra världskriget och hur tog hon sig ut ur Polen.
Detta fenomen att mina föräldrar, Litas mamma Jetka, inte berättade är inget ovanligt, snarare tvärtom. För många år sedan skrev Jerzy Einhorn boken,
"Utvald att leva", och när jag läst den målade jag honom en sidenslips och skickade den till honom. Detta resulterade i att Jerzy Einhorn ringde upp mig, och vi hade ett långt och mycket berikande samtal.
Jerzy berättade att orsaken till att han beslutat sig för att skriva boken var hans barnbarn. För sina barn hade han inte berättat något om sitt förflutna och för att klara av det bokade han sig ett rum på ett pensionat, tog med sig sin skrivmaskin och låste in sig där. Han grät och mådde fysiskt och psykiskt mycket dåligt under perioden han skrev, men visste också att gör han det inte nu blir det aldrig av. Behöver jag säga att jag älskar boken? Tänkte väl det. Dessutom skickade Jerzy Einhorn mig ett signerat exemplar, som jag är mycket tacksam över. Genom Jerzys bok förstod jag också så mycket bättre min fars egendomliga utbrott och beteende.
Rubriken med mina många namn är bara ett sätt för att beskriva hur svårt det är att veta mitt egentliga efternamn efter min pappa. I olika dokument stavas det på olika sätt, så vilket som är rätt är omöjligt att svara på. Dessutom bar jag min mammas efternamn när jag föddes då de inte varit gifta vid min födelse, vilket jag naturligtvis inte heller hade en aning om förrän i vuxen ålder då jag läste dokumenten från mosaiska församlingen, vilka jag tackar av hela mitt hjärta för hjälpen de bistått med så boken kunde bli klar.
Dna provet visade att min tillhörighet med 87% var Östeuropa och att jag var judinna. Så faktum är att just dna kan avslöja väldigt mycket mer än du tror, och är ett hjälpmedel inte bara för att sålla oskyldiga från skyldiga i mordfall, utan också för att hitta släktingar som du inte visste var de fanns.
Lita, min kusin är flickan längst till höger på bilden, och hon är född 1955. Bilden är från 1959, tror jag, så där är hon fyra år.
Ramona
