Allt ska gå med en farlig fart, bråttom, bråttom. Man ska lämna barn på dagis, hämta dem i tid, laga mat, stryka, dammsuga, damma och ovanpå detta sköta arbetet effektivt.
I USA ser det högst troligt likadant ut för småbarnföräldrar eller alla som har ett jobb eller två.
Och då händer det förfärliga, en släkting, gamla mamma eller pappa avlider. Nu blir allt som gått på rutin upp och ner. Plötsligt är det begravning och kyrkan, moskén eller synagogan ska kontaktas. Inte nog med att man är fylld av sorg man har tusen saker som ska skötas utöver själva begravningen.
Då har de hittat på någonting i USA som de kallar drive-trough-service. Är inte detta "fantastiskt"? I Chicago har de med hjälp av kameror och ljudsystem ordnat det så praktiskt att du som besökare till en begravning kan visa din respekt, signera i gästboken, kasta en ros i kistan och ta ett sista farväl av den döde, som lagts upp till beskådning, allt utan att kliva ur din bil.
Nä fy, så bråttom har inte jag lelle vän!
Ramona
Bara tre månader kvar till Lucia? Jaså, det har du inte tänkt på! Nä, jag fattar. Men just nu har förlaget ett kanonerbjudande. Kolla här!
Nu är det dags att planera inför julen. Är inte det lite väl tidigt? Inte alls, nu har anomaR Förlag specialerbjudanden som du bara inte inte vill missa! Ta en titt i webshopen ! Betala direkt! Enkelt och säkert!
Nu kan du köpa Glenn Forrestgates självbiografi "När mardrömmen blev sann" till rabatteras pris. Enbart 99:- i Webshopen! Här kan du köpa/låna boken som e-bok.
Adlibris
Bokia
Bokus
CDON
Här kan du låna/köpa beställa mina böcker som e-böcker. Elib
Här kan du köpa mina redan utgivna titlar på nätet.
Adlibris
Bokia
Bokus
CDON
4 kommentarer:
Men jösses! Handlar ändå inte det sista farvälet just att man skall förstå att den döde verkligen är död och att sorgeprocessen skall sätta igång...? Hur skall man kunna få den förståelsen via en opersonlig skärm? Vad skall de hitta på härnäst? Jag bävar...
Hej Mia.
Första gången jag hörde om det här trodde jag det var ett skämt och skrattade hysteriskt när jag såg bilden av passagerare i bilar, som i full fart körde förbi ett litet hus med öppen vägg, kastade in rosor på en kista, men när jag förstod att det var på riktigt blev jag faktiskt riktigt beklämd.
Jag hoppas att vi aldrig någonsin får så bråttom att vi inte ger oss tid till ett värdigt farväl av våra nära och kära.
Samtidigt kanske vi ska komma ihåg att ge dem lite av vår tid medan de ännu finns i livet?
Tid är nog det värdefullaste vi kan ge våra medmänniskor. Och en liten kram då och då är nog inte heller så dumt.
Därför sänder jag Dig många varma kramar!
Hej Birgitta,
tack för dina kramar som jag uppskattar mycket högt.
Skickar dig en kram tillbaka.
Skicka en kommentar