Min svärmor, som bodde på Sommarvädersgatan i Biskopsgården och hade så gjort sedan huset byggdes i slutet av 50-talet, hade även en sommarstuga på Tjörn. Denna sommarstuga hade hon och hennes make, Arne, byggt i slutet av 60-talet. Varje spik, bräda och tegelpanna hade betalats med ärligt surt förvärvade pengar och även de var moms och skattebelagda, där på Tjörn önskade Arne och Daisy att få tillbringa sin ålderdom.
Nu blir inte allt som man tänker sig, Arne gick hastigt bort 1979 och Daisy blev ensam med sina tre barn. Som tur var hade alla barnen arbete och kunde därmed hjälpa sin mor ekonomiskt och praktiskt med huset. Åren gick och plötsligt hade sommarhuset ökat så mycket i värde att bostadsbidraget för lägenheten i Biskopsgården ifrågasattes, detta trots att den gamla lägenheten inte var dyr i hyra. Men här skiter vi i sunt förnuft, tänker politikerna i vanlig ordning!
För att Daisy skulle slippa flytta på ålderns höst, till en mindre men dyrare lägenhet och tvingas sälja sommarstugan på Tjörn, skänkte hon sommarhuset till de tre barnen. De fick var och en betala drygt 30 000 kronor i gåvoskatt! Och som tur var, hade de råd med det! På det här sättet fick Daisy möjlighet att fram till sin död 2008 vara i sommarstugan när helst hon orkade. När sedan huset såldes gick ytterligare ex antal hundratusen till staten i skatt på vinsten... och det var inte staten som skött om huset...
I min deckare " Iskall hämnd " hamnade ovanstående historia men i annorlunda tappning!
Och ja, "Dyrbar kärlek" var egentligen min andra deckare... men blev nummer 1. Så kan det gå!
När jag var klar med Iskall hämnd skulle den ju skickas iväg till något förlag och eftersom det även då hände mycket i vårt liv, tog jag kontakt med Dorothea Bromberg över nätet och undrade om hon var intresserad, vilket hon var. Men jag missuppfattade Dorothea och skickade manuset via nätet! Det blev inte så bra...
Nåväl, sedan kom Dyrbar kärlek och även där baseras boken på verkliga händelser. Nu satt jag framför datorn och letade förlag. Jag började på bokstaven "A" och då är Albert Bonniers först. De tackade nej! Året var 2004 och varje gång manuset kom tillbaka i brevlådan med orden: Tack ska du ha men det här är inget för oss"! sjönk självförtroendet ner ett hack.
Men en dag i början 2005 kom inte manuset tillbaka, utan i stället kom ett brev från ett förlag, som tyckte att manuset var bra och ville att jag skulle ringa dem. Jag blev så glad att jag skuttade tillbaka till huset och kastade mig över telefonen. Han som svarade pladdrade på i det oändliga och när samtalet var klart skulle det skickas ett kontrakt för mig att skriva på. En upptryckning av boken i 300 exemplar skulle kosta mig 30 000, men då var inte omslaget inräknat. En god vän till oss, Lennart Falk, proffsfotograf, och numera pensionär ställde upp! När förlagsdirektören pratade "limbunden" hörde jag inbunden! Korrläsningen av boken skulle hans fru hjälpa mig med, det gick inte bra alls, jag fattade inte vad hon menade när hon skickade manuset via datorn med olika pratbubblor. Boken kom ut i juni 2005, som en storpocket, fylld av syftningsfel och ovanpå det som om inte det vore nog, var den fylld med tryckfel!
För varje exemplar av boken som en bokhandlare köpte in betalade de ett försäljningspris på drygt 120:-, vilket i praktiken betydde att kunden fick betala 269:- för en storpocket, fylld av sytfningsfel och tryckfel. Hur kul tror du att detta kändes för mig? Jag blev helt förtvivlad! Men förlagsdirektören försäkrade mig att nästa bok skulle bli mycket bättre, dessutom skulle den ges ut inbunden, vilket blev dyrare för mig, men som sagt bättre...
Min begåvade och affärsskicklige make, Thommy, tyckte att tryckpriset för en bok verkade väldigt dyrt, så han började leta efter billigare tryckerier. Jag fick samtidigt ett uppdrag av förlagsdirektören: Jag skulle översätta en tysk bok till svenska. För det jobbet skulle det bli billigare att trycka min bok. Den tyska boken var på cirka 120 sidor.
Nu kom Thommy med förslag på billigare tryckerier till förlaget. Då vände allt! Plötsligt var min andra deckare inte alls bra! Dessutom hade den utlovade redovisningen på min första deckare uteblivit! Ja, allting blev kaos! Det var då som Thommy kläckte idén: Starta ditt eget förlag! Hur svårt kan det vara? Hahaha... ja just det. Hur svårt det var, var något vi fick lära oss den tuffa vägen! Fortsättning följer...
Ramona
Om du har tänkt dig att gå på Bok & Biblioteks mässan föreläser jag om min fakta- och självbiografiska bok "Ändhållplats Sverige" på fredagen den 22 klockan 14.30!
Här kan du provläsa "Ändhållplats Sverige" som släpps den 22 september i inbunden form, Mp3 direktnedladdning och som e-bok.
"När mardrömmen blev sann" av Glenn Forrestgate på Adlibris
"Grattis, du ska bli pappa" Adlibris Bokus CDON (planering pågår inför andra upplagan, första börjar ta slut! Kallas succé!)
Dyrbar kärlek, Iskall hämnd, Mord i Skärhamn, Lyckohjulet och också Mord under Tjörn Runt, finns nu som ljudböcker och i samtliga är jag uppläsare. (Gillar du inte göteborsk dialekt ska du inte lyssna!)
Alla böckerna finns också som e-böcker för dig med läsplatta eller Ipod, dator m.m.
Naturligtvis kan du också låna dem via biblioteket!
Adlibris
Bokus
Bokia
Muntligt
Load2hear.
Mobook
Storytel&
5 kommentarer:
"Åren gick och plötsligt hade sommarhuset ökat så mycket i värde att bostadsbidraget för lägenheten i Biskopsgården ifrågasattes, detta trots att den gamla lägenheten inte var dyr i hyra."
Om lägenheten inte är dyr i hyra bör rimligtvis bostadsbidraget också vara lågt. Och då borde inte ett bortfall av denna inkomst kännas speciellt betungande ! Så hur tänkte du nu ?
Hej Anonym!
Eftersom min svärmor hade sommarstugan och den ökade i värde, på grund av att grannar sålde, räknades hennes sommarstuga som förmögenhet och därför skulle hennes bostadsbidrag dras in, det hon hade. Vad jag menar med "billig" är att trots att hon hade en liten fyrarummare, var den förhållandevis billig jämfört med
en tvårummare i Gårdsten, Hjällbo eller annat ytterområde. Och hon fick inte bostadsbidrag för mer än två rum och kök, även om hon bodde i en fyrarummare, och anledningen till att hon bodde kvar var att där hade hon sina rötter, från det att familjen var tre barn och två vuxna.
På den tiden, nu är förmögenhetskatten annorlunda, och hade pengar i form av plankor, (alltså sommarstuga) fick du inte bostadsbidrag... om förmögenheten översteg en viss summa...
Det du skriver illustrerar ju egentligen på ett väldigt bra sätt problemet med gamla människor som alldeles för länge bor kvar i alldeles för stora hus eller lägenheter. Och med avskaffad fastighetsskatt kommer situationen egentligen bara att förvärras för de unga människor som får svårt eller omöjligt att alls komma in på bostadsmarknaden.
Och bostadsbidrag har jag själv sökt en hel del (sällan för mig själv)så jag vet ganska bra hur fort det trappas av. Men med förmögenhetsuppgifterna borta ur deklarationen har möjligheterna att fuska ökat på ett smått dramatiskt sätt.
Men snyftpropagandan om folk som tvingas lämna hus och hem har vi nog inte sett det sista av.
Hej Anonym!
Jag ser nog inte att det är ett "problem" att gamla ska få lov att bo kvar i sina bostäder,även om de bor ensamma i fem-eller tiorumsvilla/hus.
Jag hoppas att jag själv en gång blir gammal och får "lov" att bo där jag vill.
Vi betalar alla solidarisk skatt, vilket jag tycker är alldeles utmärkt. Tankar som att: Ja, men jag har ju aldrig brutit benen, ska jag då betala för dem som gör det! Sådana tankar är egoistiska och hör inte hemma i ett civiliserat land. Därför anser jag att "gamla" människor ska ha rätt att behålla sina hus, som de arbetat och betalat för.
Naturligtvis finns det stinkande rika människor som har tre fyra hus runt om i världen, fyra fem bilar osv... och det är bara att än en gång konstatera att det finns ingen rättvisa i världen, vare sig för unga utan bostad eller gamla med...
Men i den litterära världen skapar jag det jag vill se som rättvist, vilket är det fina med att vara författare, enbart min fantasi sätter gränserna.
Om du läser bostadsministerns ibland ganska märkliga uttalanden så kan du se att han tycks anse att det befintliga beståndet skall utnyttjas bättre. Och då kan det faktiskt vara meningen att den som har mer utrymme än man behöver skall hyra ut delar av sin alltför stora bostad. Och regeringen har ju faktiskt höjt gränsen för hur mycket man får tjäna skattefritt på uthyrning i sådana fall.
Och det finns faktiskt gamla människor som biter sig fast i sina alltför stora hus/lägenheter alldeles för länge.
Skicka en kommentar