Jag minns mitt första valår 1976 och jag var tjugo år. För mig kändes det spännande att få delta i ett val. Det var så jag kände att jag gjorde skillnad för samhället, att rösta.
Före 1976 hade jag inte varit särskilt intresserad av politik men nu ansåg jag att det var min skyldighet att sätta mig in i vad partierna representerade.
Eftersom jag hade sett att kommunism inte fungerade i verkligheten, fanns det inte på kartan att rösta på VPK ( som dagens Vänsterparti hette på den tiden) Vänsterpartiet Kommunisterna. Inte heller Kristdemokraterna eftersom de sa nej till fri abort. Centern på den tiden var till för bönderna och det var inte jag, bonde alltså, även om jag var född i Borås och därmed kallades för P-bonne! Folkpartiet var flummiga och otydliga och kvar fanns socialdemokrater och moderaterna. Jag läste på så mycket jag orkade men var fortfarande osäker ända fram till debatten i SVT mellan Olof Palme och Gösta Bohman.
Efter den debatten var jag tvärsäker och jag röstade på moderaterna. Aldrig någonsin hade jag träffat på en partiledare som Olof Palme. En översittarattityd och arrogans av sällan skådat slag. För mig framstod Gösta Bohman som ärlig, ödmjuk och mänsklig. Vad jag också blev arg över var att sossarna samarbetade med facket och många av dem var illröda kommunister. Alltså röstade jag med hjärtat. Att på den tiden rösta på det blåa partiet, borgarna och arbeta som sjukvårdsbiträde var som ett rött skynke för många. Men jag stod på mig. Även om jag kom från ett fattigt arbetarhem, var barn till flyktingar från andra världskriget och förväntades att rösta på sossarna. Jag är nämligen väldigt envis!
Idag ser världen väldigt annorlunda ut mot vad den gjorde 1976 och därmed kommer årets val bli mycket fulare och oärligare än på den tiden. Jag har också lärt mig genom alla dessa år att "politik är inte att vilja förändra" utan "politik är att söndra". Det är oftast genom erfarenhet som man blir klokare.
De fyra sista valomgångarna har jag inte berättat vad jag röstat på (eller ljugit om det) eftersom jag har sett att man blir stämplad och det är inte demokratiskt alls. En stor artist i Sverige är Claes Eriksson från Galenskaparna och när han har fått frågan vem han röstar på har han svarat att han inte röstar. Om så är fallet är det galenskap, för om alla tänkte som Claes skulle det bli anarki. Däremot har Claes Eriksson tydligt visat vad han inte tycker om och det är reklam i TV, därmed visas inga av hans program i kommersiell teve.
Däremot tror jag att Claes Eriksson gör rätt i att inte berätta vem han röstar på, ( för jag tror att han röstar) för han har också sett hur kända människor som berättar hamnar i olika fack. Och som en entertainer vill man inte stöta bort någon och det kanske man gör om man högt och ljudligt berättar på vilket parti man lagt sin röst även om alla partier drömmer om att få en stor folkkär kändis att berätta.
Idag har undersökningar visat att de flesta journalister som arbetar på rikstäckande tidningar vurmar för miljöpartiet, sossar eller vänstern. Därmed blir också deras gamla hållningssätt, att vara neutrala, som bortblåst.
Inom politiken pågår ett ständigt räv- och rackarspel. Det finns inget som heter "ärliga och raka svar" allt är ett enda kackel, floskleri och löften som inte kan infrias. För att ett parti ska få igenom sin politik krävs att det partiet får över femtio procent av rösterna annars gäller det att kompromissa och som de flesta redan vet blir aldrig alla nöjda i en kompromiss.
Jag är övertygad om att det här valet kommer att gå till historien som ett av de smutsigaste och våldsammaste valen på årtionden. Det står enormt mycket på spel förutom makt och pengar. Prestigen är en av de allra viktigaste komponenterna i detta val. Alltså hur vi väljare värderar det som politikerna hittills gjort för oss.
Och det partiet eller partier som kommer förlora i det här valet, och ju större förlust desto värre, vet att de har gjort något galet. När alla röstsedlar är räknade och vi vet vem som vann kommer förlorarna att dels byta ut sin/a partiledare och dels ha långa,långa utredningar om vad som gick snett.
Om vi som röstar blir vinnare eller förlorare vet inte vi heller förrän efter valet, men att man skall rösta tycker jag är självklart. Det är nämligen bakom valskärmen som du är bossen och enda gången du har yttrandefrihet på fullt allvar! Missa inte den chansen!
Ramona
7 kommentarer:
Säker på att du minns rätt ? Jag är ju också själv i den åldern och inför valet 1976 var det en klassisk debatt mellan statsministerkandidaterna FÄLLDIN och PALME, där Palme väl i sak krossade Fälldin men den senare ändå tog hem folkets sympatier.
M a o, förutom debatten mellan Palme och Fälldin, var det verkligen också en debatt mellan Palme och Bohman ? Men ditt minne kan i och för sig vara bättre än mitt.
"Att på den tiden rösta på det blåa partiet, borgarna och arbeta som sjukvårdsbiträde var som ett rött skynke för många. Men jag stod på mig. Även om jag kom från ett fattigt arbetarhem, var barn till flyktingar från andra världskriget och förväntades att rösta på sossarna. Jag är nämligen väldigt envis!"
När Jan Björklund framträdde i intervju med psykoterapeuten i TV2:s samtalsserie nyligen stoltserade väl han också med ungefär samma bakgrund om jag inte minns fel. Västergötland med norsk flyktingmamma och textilindustri.
"Jag är övertygad om att det här valet kommer att gå till historien som ett av de smutsigaste och våldsammaste valen på årtionden. Det står enormt mycket på spel förutom makt och pengar."
Kan säga att jag var på ett öppet partimöte häromsistens där bostadsministerkandidaten Veronica Palm (s) varnade för samma sak ...
Hej Verutschkow!
Jag är inte hundra men jag har för mig det. Har ställt frågan till SR och får se vad de säger.
Jag röstade för första gången 1972. Var egentligen totalt ointresserad men min far menade att jag var tvungen; Ja, att det helt enkelt var min plikt. Då hela släkten var sossar bestod plikten av att rösta rött.
Många år har förflutit sedan dess och jag har hunnit skärskåda Sossarna flera gånger om.
Det är inte svårt att se var Sossarnas sympatier har legat/ligger. Det är bara att se vart deras biståndspengar har tagit vägen då de har suttit vid makten. 99.9% har gått till rena Kommunistdiktaturer.
Nasse eller Kommunist? Jag tror knappast att de arma offren bryr sig om vad det är för färg på tortyrredskapen.
År 2014 är Sverige på rak kurs mot avgrunden. Samhället är i ett totalt upplösningstillstånd och moralen är körd i botten. Allt sådant som jag fostrades till att uppfatta som förnuftigt och gott betraktas i dessa dagar som näst intill pest & kolera.
Det spelar inte längre någon roll på vilket parti du lägger din röst. De är alla lika stora lögnare och vägen dit de drar dig pekar likväl mot det stora svarta hålet (Avgrunden) Med hela den Svenska journalistkåren på sitt knä
läggs lögnerna och dimridåerna ut till hela det Svenska folket. De körs via media: SVT, tidningar & radio långt ner i halsen på oss. Alltför många blir ett lättköpt offer.
För mig återstår bara ett enda parti att rösta på. Ett parti som ger herrarna i riksdagshuset sömnlösa nätter och som ingen vågar att debattera med.
Detta parti ser jag i nuläget som Sveriges enda räddning.
Rolf S.
Har jag här äntligen hittat en deckarförfattare som inte beskriver utbrända poliser med hjärtat till vänster, ondskefulla nazister, ädla flyktingar, korrupta poliser med rasistiska åsikter och politiker som har affärer med den ryska maffian?
I så fall kommer jag med glädje att läsa dina böcker. Jag är nämligen hjärtligt trött på den s k samhällskritiken från vänster som startade med Sjöwall/Wahlöö och där politiken är viktigare än realismen.
Hej Lasse!
Mina deckare handlar inte om utbrända poliser, utan om verkliga händelser som har satts i overkliga gestalters händer. Alltså samhället som det ser ut ur mitt och andra äkta människors perspektiv. Vi är alla vanliga så också jag. Därför är mina deckare vanliga och kritiska men ur olika synvinklar. Hoppas du kommer att tycka om dem!
Skicka en kommentar