När min moster Valtraud mördades på Kastellgatan 17 i Göteborg 1968, var hon mamma till två barn, varav det ena barnet kidnappats till Spanien av styvfadern några månader före mordet.
Eftersom Sverige inte var med i EU, inte hade några utlämningsavtal med Spanien, satt barnet ofrivilligt kvar hos familjen, vars son mördat sin hustru.
Efter mordet och domen som följde ansågs Alexander inte vid sina fulla sinnens bruk och utvisades ut ur Sverige.
Kvar fanns Alexanders och Valtrauds gemensamma son, c:a 2,5 år gammal och i Spanien satt Valtrauds son B.
Valtrauds son B, tvingades bo under samma tak som sin mors mördare i sju år. Vi fick hjälp av personal från en resebyrå att smuggla tillbaka B till Sverige, då var han 14 år. Svenska myndigheters flathet hade och har inga gränser, som jag ser det.
Den lille pojken Harald, som var Valtraud och Alexanders son, adopterades bort i ett huj! En av mostrarna, jag hade tre, skrev på papperen som sociala myndigheter stack under hennes näsa. Lägg då till att ingen av mina mostrar eller mamma, mormor, släkt var födda i Sverige, den av oss som pratade och skrev bäst svenska, var jag, och jag var tolv år...
En gång fick släkten träffa den lille, på Liseberg, Göteborgs nöjespark, sex månader efter mordet. Då kände han inte igen någon av oss. Hans adoptivpappa vägrade vara med på bild och kallade sig Mr X. Av en slump, för c:a 10 år sedan, fick jag kontakt med min kusin igen. Han hade fått besök ( ett vilt sådant) av sin halvbror, men adoptivföräldrarna hade inte sagt ett enda ord om att han var adopterad och eller om hans bakgrund. Jag skickade Harald bilder, och sa att när han vill, får han fråga om vad han vill.
Mig veterligen har det gått bra för den lille, som jag valt att kalla Harald, men att svenska myndighetspersoner begår övergrepp förvånar nog få, och kanske särskilt i fall där personerna är i underläge, inte kan språket eller har utbildning.
Det scenario jag såg framför om hur detta gick till: Någon ur socialnämnden hade barnlösa vänner, Harald var ett fantastiskt charmigt och vackert barn. Vad passar då bättre än att hjälpa sina vänner att få ett barn? Det är vad jag trodde hände då och det är vad jag tror även händer idag, men det är inget jag kan bevisa.
Men att socialnämnder består av lika många goda som onda personer, är inte att förvånas över, så ser det ut överlag i samhället.
Ramona
Har du en läsplatta? Då kan du låna eller köpa mina e-böcker, som har börjat bli riktigt poppis. Jätttekul! här på Elib.se
Nedan kan du klicka dig fram till näthandlares erbjudande av mina samtliga böcker:
Adlibris
Bokia
Bokus
CDON
6 kommentarer:
Jag känner så väl igen det där Ramona för likadant var det med min lillasyster. Hon var hos min moster ett tag när mamma hade dött knall och fall och sedan var det så att vi hade inget alls att säga till om. Pappan bestämde över henne och så kom hon till ett fosterhem... och vi var där en gång och hälsade på, men det kändes inte roligt och inte välkommet. Så vi tappade kontakten med henne och först när hon var 17 år råkade vi av en slump känna en person, som kände henne i sin tur... så då kunde vi ta kontakt. Och ingen hade berättat för henne att hon hade halvsyskon...
Hej Ann Helena,
Ibland skulle jag önska att det fanns någon eller några som kunde göra en seriös undersökning/forskning på hur många familjer/barn som blivit hjälpta kontra stjälpta av socialnämder i Sverige.
Tänk om det skulle visa sig att socialnämnder i större utsträckning stjälper i stället för hjälper?
Läs hos Bo Edvardsson Örebro universitet där står mycket om socialtjänsten samt olika fall.
anders
Tack Anders
hittade den här länken, http://www.cfclarence.com/boedvardssondocenti.htm ,som verkar vara mycket intressant och tar en stund att tugga sig igenom.
Tack för påminnelsen jag tittar på fyran nu! fy fan! =(
Ja Carstoned,
Det är en skam för den danska regeringen!
Skicka en kommentar